Linda's

Nu sitter jag och tänker på spåren som som syns i sitt ansiktet alla gånger man har blivit sparkad till maken, oron om att det ska hända igen men om det gör det, slår man tillbaka eller gör det ont så man blir ställd mot vägen? När man tänker tillbaka på "den goda tiden" när man skulle vara sorglös, när man var liten "utan några problem" men dom som inte hade det, var den då sorglös? Eller får den en tid utan problem nån annan dag eller blir problemen bestående? Ingen vill vara den som ligger på skolgården med ord som flyger över ens ansikte. Vad gjorde vi för att inte vara den personen var det vi som gjorde den så sårbar. Dom som var varit med om tuffa saker tro jag låser sej in i sin bubbla. I bubblan finns det bara en själv och man märker inte andra. Man själv inte kan komma ut, man behöver hjälp att spräcka den. utan folk som bryr sig går det inte. När man tänker tillbaka på tiden som man bara har lagt på kyla och inte tänker på men när man tar upp dom i minerna så kan det chocka en med gråt fall eller utbrott eller tystnad.